Sådärja!

Jag har tidigare berättat om min kamp för att bli nikotinfri här.Från början var det ciggaretter som var min drog; som trettonåring gick jag runt och kände mig cool med en giftpinne mellan läpparna. Efter många misslyckade försök att sluta lyckades jag till slut eftersom jag skaffade barn- jag har aldrig rökt under graviditeter eller amning. Men det kom semestrar och fester och feströkandet gick åter över till "min dagliga cigg giv mig idag-helst direkt efter frukost" Efter att ha provat både nikotintuggumin och inhalatorer- bara för att bli minst lika beroende av dem som jag varit av ciggaretterna- gav jag upp och erkände att jag är slav under nikotinet. Men röka ville jag inte längre utan gick över till the hardcore stuff- snus. Snuset och jag blev om möjligt ännu bättre vänner och jag sågs snart ständigt med en Göteborgs Rapé under läppen. Som sagt, på nyårsdagen slutade jag och här berättade jag att det inte riktigt blev som jag tänkt mig. Efter ett par månader började jag så smått röka i stället- först ca tre cigg i veckan, sen fem, sen tio. Och nu ska jag berätta något för alla självgoda jävla före-detta-rökare/snusare-som-har-slutat-med-ett-leende-på-läpparna:
Det ÄR inte lika lätt för alla! Nej, jag är inte sämre än ni, jag är inte svagare, jag klarar en hel del andra saker som andra inte klarar, men jag klarar inte att avvänja mig från nikotin.
Ni som säger "Javisst, de första veckorna är ett helvete, men sen går det lättare och lättare", ni har aldrig varit i min värld. Efter flera månader mådde jag fortfarande exakt lika dåligt som dag ett.
Vad sägs som svettningar, omotiverade gråtattacker flera gånger om dagen, humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, sömnstörningar, ångest och en allmän känsla av att livet suger? Månad ut och månad in. Det gick inte över, det blev inte gradvis lättare. Om ni inte tror mig, så se bara det skakande bildreportaget nedan:


Sur- ey mannen var e min prilla?


Sådärja, prillan är på plats och ordningen är återställd- becka är glad och nöjd.

Just det, ni såg rätt- för tre dagar sedan gav jag upp- prillan är tillbaka och jag tror att den är här för att stanna.

Becka blandar och ger

Nu blir det blandat tjafs. Förvänta er inte att hitta en röd tråd i den här bloggtexten, det finns ingen.

Matchen i tisdags var ju en sorglig historia. Innan den startade sa jag till mitt sällskap "Bara nu inte Blåvitt gör ett tidigt ledningsmål, för det brukar betyda att de sedan lutar sig tillbaka och ger bort matchen till motsåndarna!" Och hur gick det? Hate to say I told you so. Jag såg dock en hel del som gav hopp inför framtiden, och det var länge sedan jag såg IFK köra hög press på det sättet. Hoppas nu att det håller i nittio minuter nästa gång. Det håller inte att alltid ha en bra halvlek och en dålig. Nedan följer några bilder från Ullevi den 17e april:
stora stygga Black Army.

Göteborgshumor- en råtta på pinne

Hyfsat kaxigt tifo- welcome to Sweden

Medans hemmapubliken tvingas genomgå kroppsvisitering och metalldetektorer tillåts bortaklacken som vanligt att bränna ohämmat.

Jag blev utmanad av Virvla för ett tag sedan och lovade att genast ta utmaningen, så blev det inte men bättre sent än aldrig:

Hur äter du dina popcorn: I flera års tid åt jag pop corn fyra-fem dagar i veckan. Hur sugen är jag på pop corn nu? Måttligt.

Hur äter du din korv med bröd: Vegetarisk till potatismos.

Hur äter du din pizza: Kellys har lätt de bästa vegopizzorna. När jag försöker vara ambitiös bakar jag pizza själv. Det händer inte ofta.

Hur äter du dina smörgåsar: Med avokado och tomat. Med hummus och gurka. Eller grillade i ugnen med mozzarella eller halloumi.

Hur äter du dina Tacos: Med massor av stekt svamp, algkaviar, guaccamole och stekt sojafärs (helst Hälsans Köks "Mince", den är godast)

Vad äter du som “ingen annan” äter: Vete fan om jag är särskilt originell. Möjligtvis är det det faktum att jag ofta får oförklarliga "sug" efter saker, nästan som hos en gravid, och då kan jag princip gå över lik för att få tag på detta. Sen äter jag det varje dag flera veckor i streck.

Vad vägrar du äta: Rotmos.


Just nu lyssnar jag helst på Slaves and bulldozers med legendarerna Soundgarden. Ja jag vet att jag tjatar om dem, och nej jag har inga planer på att sluta.

Till sist en liten kommentar till bilden i inlägget nedan "Don't mention the war", Bilden tog jag när jag kom ut från frissan igår. Det står helt klart att man har blivit en trettiplussare när man säger "Klipp bara igenom det lite så jag får bort det slitna" och sen kommer ut med en frisyr som knappt skiljer sig från den man hade när man kom in. Det var inte länge sedan som "att gå till frissan" var synonymt med förvandling för min del. Those were the days.

Don't mention the war

Jag har hållit mig undan från bloggandet några dagar. Har varit en slagen kvinna sedan "ni vet vad" i tisdags. "Sörjer gör man i ensamhet" som det stod i en krönika i "Blått och vitt" för några år sedan. När den värsta ilskan och besvikelsen har lagt sig (imorgon kanske?) kommer jag med en en uppdatering med med bilder från matchen och lite annat tjafs.

Sister versus Brother

Allsvenskan- som givetvis är den finaste av ligor- bjuder ju inte alltför ofta på tempofyllt spel. Då är det tur att man kan få njuta av lite CL-spel framför burken ibland.
Som många har upptäckt vid det här laget ligger Chelsea mig extra varmt om hjärtat, men som den fotbollsnörd man är kollar man gärna på de andra matcherna också. Häromkvällen handlade det om kvartsfinalen mellan Manchester United och Roma.
Jag gillar Askungesagor. När matcher utspelas mellan två lag där jag inte har någon favorit väljer jag oftast att hålla på det lag som är "underdog". Det blir lite David versus Goliath över det hela.
Följdaktligen hade jag tyckt att det vore roligt att få se Roma piska skiten ur Man U. Nu blev det ju inte så- det blev total förnedring där Roma förlorade med 1-7. Jag kan precis leva mig in i den febriga känslan hos Roma-supportrarna "Nu när vi äntligen har nått såhär långt, så måste det väl äntligen vara vår tur!" Men så blev det som sagt givetvis inte, och Totti har trots sin storhet aldrig fått vinna något stort.
Själv kommer jag att hamna i ett intressant läge under semin mellan Chelsea och Liverpool. Min bror är hängiven Liverpoolanhängare, och grymt besviken över att jag håller på "fienden".
I vanliga fall står vi sida vid sida och hejar fram Blåvitt, nu kommer vi sitta i varsitt hörn av soffan och blänga på varandra, och när matcherna är spelade kommer en av oss att sitta där som förlorare, och en som vinnare.

Ett annat lag som på senaste tiden kommit att ligga mig allt varmare om hjärtat är Göteborg FC. En av anledningarna stavas givetvis Lotta Schelin, Sveriges absolut vassaste damfotbollsspelare. Jag skäms att erkänna att jag tittar alldeles för lite på damfotboll, bland annat beroende på att jag prioriterar IFK Göteborg. Det kan inget ändra på, däremot ska jag försöka att ta mig iväg och se Göteborg FC live lite oftare, när det inte krockar med Blåvitts matcher.
Jag hade faktiskt förmånen att se Schelin i toppform på Slottskogsvallen förra året, när GFC piskade skiten ur Hammarbys damer med 3-0. Jag kan garantera att tempot var betydligt högre än det numera är när Änglarna spelar. Jag hoppas dock att vi ska få se en tempoändring hos våra Blåvita gossar under året, jag vill se fart, stridslust och glädje när elva blåvita spelare är på plan.
Imorgon blir det fotboll hela dagen för min del; först en ledarutbildningsdag fram till kl 15, efter det blir det träning för tjejerna jag coachar i Marieholm, och till sist träningsmatch mot två år äldre tjejer som uppvärmning inför att de för första gången ska delta i seriespel i veckan. Jag är lika nervös som en blivande mor...men framförallt ska det bli jävligt kul.

Till sist vill jag hetsa lite till inför AIK-krossen på tisdag; ALLA ska till Nya för att vara med och ta revansch efter förnedringen vi fick utstå på Råsunda i höstas.
Forza Blåvitt!

Naturligtvis gick det åt h-vete

I fredags bar det alltså av till fiendeland. Vis av tidigare nederlag tänkte jag att det var lika bra att ta en "Före"-bild, för att gardera mig om jag skulle må skit efter matchen. Så här glad var jag alltså när jag fotade mig själv med mobilen, fredag morgon på väg till vår minibuss på Nils Ericsson-terminalen:

Där mötte jag upp fem glada killar som ännu en gång blev mitt resesällskap i vår silverraket från "Mabi bil"
Många "kisspauser" blev det längs vägen, och då mötte vi upp fränder som vi gemensamt bokat minibussar med.
Väl framme i Trelleborg tog vi en uppsamlingsbild. Cred till Markus Hankins för denna bild, som även kan ses på baraben. Notera att alla bilder är klickbara om ni vill se dem i större format.
Vångavallen var en charmig men totalt nedgången arena som rasade våde här och där vid minsta vindpust eller stamp i golvet. "Kravallstaketet" var ett hönsnät som vek sig vid minsta rörelse.
Resultatet, 1-1 efter uselt spel talade vi så lite som möjligt om på vägen hem. Jag tror stenhårt på principen "Nämn inte matchen" när man varit på bortamatch och är på väg hem efter förlust. I detta fallet kändes oavgjort som förlust, med tanke på att vi lät ett bonkegäng ta över en match som vi inledningsvis hade grepp om. Den som började diskutera matchen på vägen hem blev effektivt tystad av mig.
Nu hoppas jag på revansch mot AIK, på Ullevi den 17e april. Alla till Nya, Forza IFK!

På allmän begäran....

...kommer här artikeln som var med i .SE-bilagan som gick ut till alla hushåll i Göteborg. Klicka på bilden nedan så ser ni den förstorad och kan läsa den lilla artikeln. Intervjun är givetvis kraftigt förkortad, och bilden de valde var den där jag såg som jävligast ut. Jaja, whateva, håll till godo!

Nu är det bara TVÅ DAGAR kvar till Allsvensk premiär, och jag känner mig just nu besläktad med alla er andra därute som sitter uppspelta och nervös med adrenalinet puttrande i blodet. På fredag gäller det! Hoppas på att få se många blåvita eldsjälar nere i Trelleborg. Sjung, hylla och stötta fram laget till seger! Tydligen ska det blåsa 19 sekundmeter (!) men det ska i alla fall bli hyfsat hög temperatur och en del sol. Så jag ser framemot att ta en kall öl i fränders lag och njuta av bra fotboll. Framförallt kan bara en match vara årets första. Det finns inte mycket som slår den känslan, bortsett från den febriga stämningen i slutet av säsongen i fall man är med och kämpar om Guldet.

Från det ena till det andra så får ni absolut inte missa filmen om kvinnan på bilden ovan. Edith Piafs liv innehöll tillräckligt mycket drama för att fylla säkert tio långfilmer. Vill du uppleva en enorm tragdei, spänning, drama, olycklig kärlek, drogträsk och barndomstrauman, men även lycka, magi och en röst som kommer ge dig gåshud över hela kroppen? Om svaret är "ja" så rusa genast iväg till närmaste biograf och se "La vie en rose", du kommer garanterat inte att ångra dig. Förbered dig på att bli trolbunden i två timmar och tjugo minuter.

Sådärja, nu vet alla vad de ska göra; gå på bio ikväll eller imorgon, och åka till Trelleborg på fredag. Eller hur?

Deprimerad och sjuk- men smal, vilket ideal...

För några dagar sedan skrev jag om att jag fotats och intervjuats för den blåvita tidningen "4 4 2". Artikeln var inte med i tidningen sen så jag tänkte att de väl bara hade skrotat den.
Så döm om min förvåning när min bror ringer och säger "vad kul med artikeln!" "Vilken då?" frågar jag förvirrat. "Ja den som har gått ut till alla hushåll i Göteborg förstås!" blir svaret. Haha, det hade jag inte räknat med.
Själv har jag inte fått denna bilaga eftersom jag har "Nej tack till reklam" på min dörr. Bilden här ovan togs i samband med intervjun. Jag vet inte om det var den de använde eftersom jag som sagt inte har tidningen.
Jaja, nog om detta. Nu vill jag återknyta till det här inläggets rubrik. Det ska handla om Atkins, årtusendets mest idiotiska diet. I det här inlägget skrev jag om det vansinniga faktum att svenska kvinnor i snitt bantar i över trettio år av sitt liv. Vilket slöseri! Tänk så mycket roligare de kunde ha haft under de åren. Jag hatar verkligen uttrycket "att synda" när man unnar sig något gott. Kvinnor säger alltid att de syndar så fort de unnar sig en liten chokladbit. Syndar mot vem då egentligen? Mot vilken lag, mot vilken regel, mot vilken Gud? Njut av livet för fan. Sen säger det väl sig självt att det inte är sunt att hela tiden sitta stilla på sin röv och dricka tio liter läsk om dagen, men steget därifrån till vansinniga dieter som Atkins är låååångt. Atkins diet går i korta drag ut på att man äter kött, mättat fett och ägg, samt undviker frukt, grönt, pasta, ris, potatis och bröd. Med andra ord undviker man kolhydrater. Att det är idiotiskt kan väl till och med ett barn räkna ut eftersom kolhydrater är kroppens och hjärnans bränsle. I en stor studie som gjorts på 42000 kvinnor i Uppsala upptäcktes det att personer som gick på sådana här kolhydratfattiga dieter löpte stor risk att dö i förtid i cancer och hjärt-kärlssjukdomar. Grundaren av dieten, Robert Atkins, fick själv hjärtproblem och njursvikt. Njurproblem är typiskt för dem som äter för mycket protein, och hjärtproblem är ofta relaterade till för högt intag av animaliskt mättat fett och för lågt intag av frukt och grönsaker. Robert Atkins dog, sjuttio år gammal, efter att ha halkat på en isfläck.
Kännetecknande för dem som går på Atkins är att de stinker aceton, i den här artikeln får ni förklaringen på varför.
I senaste numret av tidningen Tove finns artikeln "Bantar du dig sjuk?". Där står det att dieter som Atkins kan leda till "humörsvängningar och kortare depressioner".
Summan av karedemumman är alltså att Atkins leder till stinkande andedräkt, depressioner och för tidig död. Trots detta fortsätter både kändisar och vanligt folk att hoppa på denna vansinniga diet. Vad fan har ni för nytta av att vara smala om ni stinker, är deprimerade och rentav dör för tidigt? VAKNA UPP!