This is the beginning of a beautiful friendship

För en vecka sen kom en liten inbjudan, grabbarna bakom Grogg välkomnade mig ombord på sitt blåvita skepp. Ni som följt den här bloggen ett tag vet att "Grogg" är en av mina absoluta favoriter, så självklart tackade jag "ja"! Vips blev broderskapet ett brysterskap och ni hittar mig både där och här på "Bollen är rund" i fortsättningen.

Familjeläktare is da shit

Man går igenom faser. Först vill man inget hellre än att verka vuxen (läs 12-16 år). Sedan kommer en period då man vägrar bli vuxen (läs 17-25). Därpå följer perioden då man tycker det är kul att leka vuxen, fast med ironi, det är den självsäkra fasen. Efter det följer den långa (resten av livet kanske) osäkra fasen då man hela tiden ifrågasätter sig själv. Man undrar, är jag verkligen så här vuxen av en ironisk anledning, eller har jag på allvar blivit gammal och bekväm? Man tvingas erkänna att man börjat gilla sitt Svenssonliv med villa, trädgård och jobb. Själv har jag dragit gränsen vid familjeläktare, bortsett från en enda gång då jag mer eller mindre blev tvingad att sitta där. Självklart ska jag stå i klacken tills jag dör!
Igår släppte jag garden. Jag tog med mig barnen och deras kompis och körde hela kitet; hoppborg, ansiktsmålning, krama lejonet Leo (dessa grejor stod givetvis barnen för, jag har inte tappat greppet helt- än) och till slut slank vi in på familjeläktaren. Sjukt billigt förresten; jag och tre ungar gick loss på 270 spänn.

Dagen började annars mindre trevligt; hela lördagen hade tillbringats på Axess-akuten då dottern blivit så svårt allergisk att hon inte längre kunde fungera normalt. Hon orkade inte spela fotboll, hon kunde inte vistas utomhus, hon kunde inte gå på fritids, hon kunde inte sova- hon var ett vrak. Hon fick starka tabletter och kortisonspray samt recept på en kortisonspruta. På söndagen fick vi gå tillbaka till Axess för att hon skulle få sprutan. Först mådde hon bra, vi strosade runt på stan och satt och käkade glass och lapade sol i Vasaparken.

Under matchen började tyvärr biverkningarna kicka in, hon blev yr, kände sig konstig och låg i min famn. Tack och lov gick det över under kvällen.
Matchen ja; sjukt spännande var det! Jag är inte den första att skriva det, men en match mellan Kalmar och IFK Göteborg innehållande fem mål trodde man knappt att man skulle få se under sin livstid. Var inställd på det gamla vanliga 0-0 eller 1-1 som brukar vara standardresultatet mellan dessa två. Blåvitt har varit kända för att vinna sina matcher i defensiven med få gjorda och få insläppta mål. I år har vi många lag som släppt in färre mål än vi, men vi har också gjort flest mål- av ALLA. Tacka Rehn och company samt vårt unga garde för det!
Och Walle! Som man väntat på att killen ska få chansen från start, igår fick han äntligen det och det var upp till bevis. Det är en underdrift att säga att han knappast gjorde någon besviken. Nu vet vi att han håller i 90 minuter och att han levererar. Gött!

Så nära kan ingen gå...

Apropå bilden ovan; en kompis hade tydligen lyckats fånga mig på bild utan min vetskap när det vankades galej för ett par månader sedan. En rolig bild där jag ser lagom dryg ut...Intressant att mina ögon alltid lyckas bli röda på bild. Måste bero på min glödande passion för både det ena och det andra.

Så, nu över till viktigare saker... ALLSVENSKAN! Det är skrämmande jämt i år. Vet inte om det beror på att lagen blivit bättre överlag, eller det faktum att Allsvenskan är en av Europas sämsta ligor (tyvärr) där alla talanger sticker utomlands och inget lag sticker ut. Man får perspektiv på det hela när man tänker på att IFK Göteborg hade varit i ensam serieledning vid vinst, men nu i stället hamnade på en deprimernade sjätteplacering. Det är skrämmande jämnt och mycket står på spel i varje match. Kommer vi få se en säsongsavslutning där topplagen placerar sig lika och allsvenskan avgörs på målskillnad? Låt oss inte hoppas det. Jag tror verkligen på Stefan Rehns spelidé som så smått har börjat visa sig i killarnas passningsspel och lite mer offensiva kvalitéter.
Matchen igår; Jag, pojkvännen och brorsan bevittnade spektaklet på O'Learys, ackompanjerade av fet amerikansk mat och Heineken. Vi bjöds först på en spännande första halvlek, spelet fanns där och vår egen Allsvenska skyttekung Marcus Berg fick till ett snyggt skott i kassen. Som den olycksfågel jag är kände jag glädjen blandas med oro och utbrast "Oh nej, inte ett tidigt ledningsmål, det brukar betyda att Blåvitt ger bort resten av matchen till motståndarna". Jag hoppades givetvis att jag skulle ha fel och först såg det ut som om grabbarna skulle hänga kvar. de kämpade fint i offensiven och Bengan var i högform. I andra halvlek blev det dock inte många rätt och det enda som lyste upp var när Ölme kom in så vi fick roa oss med vadslagning om hur många minuter det skulle ta innan domaren visade honom kortet. Något kort blev det inte, men däremot en svidande förlust där matchens sista tjugo var ren ångest då vi bad om ett par värdiga avslut (nej jag snackar inte begravningar). Det finns inget värre än att se sitt kära lag tappa sitt överläge på det sättet. Jag har dessutom fått ett nytt namn att frukta; Andrej Komac. Har inte riktigt upptäckt honom innan men killen är ju livsfarlig! Han är snabb, teknisk och springer på allt.


Till sist ett litet inpass om EM-kvalet; det är roligt att vara svensk fotbollssupporter just nu. Elmander har äntligen fått den speltid han förtjänar, har länge tyckt att han är underskattad, och debaclet mot Island var ju en fröjd att skåda. Särskilt Allbäcks humormål som tål att ses om och om igen. Jag hatar dock att erkänna att Grin-Olle Svensson är i högform just nu. Inte ens när han gör mål för Sverige kan jag glädjas riktigt eftersom jag stör mig så kollossalt på honom. Hans irriterande segergest efter målet, ni vet den när han viftade med pekfingret och såg ut som en busig skolpojke gav mig gåshud. Och det menar jag inte på ett positivt sätt. Dessutom slås man av den oroande tanken att han skulle kunna ta Elfsborg till Lennart Johanssons pokal igen. Usch.

Öppet brev till Barabens ledning, skribenter och läsare

Som mina läsare vet har jag sen 2005 varit en av skribenterna på Nordens största supporterblogg "Bara Ben På Glenn Hysén". Nu slutar jag och här kommer ett öppet brev med en förklaring som publiceras på flera ställen samtidigt.

Kära läsare och skribenter!

Under mer än två år har baraben.com och dess forum vuxit så det knakar och är nu den största supporterbloggen i Sverige. Men de som en gång startade som ett sätt att granska, hylla och älska Blåvitt har nu utvecklats till något annat. Det har blivit en organisation för ett gäng kompisar där allmän diskussion och ömsesidig respekt för varandra inte får plats.

Att vara en del i Bara Ben innebär inte att man får lov att diskutera och tycka fritt och samtidigt bli bemött med respekt av andra. Det innebär raka motsatsen. Vi som står undertecknade under detta brev, har försökt diskutera vad de är vi egentligen publicerar på bloggen i det interna forumet vid flertalet gånger. Men istället för att ha en respektfull diskussion har vi översköljts med verbala attacker från Bara Bens ledning. Våra åsikter har inte diskuterats – istället har de hånats och blivit spottade på. Och detta brev är vårt sätt att sätta stopp för detta.

Flertalet gånger har det publicerats mer eller mindre smaklösa bilder på bloggen. Vi tycker det är en sak att driva med enskilda spelare, supportergrupper och så vidare. Men i sin önskan att driva med andra människor skall man inte använda sig av sexism eller driva med utvecklingsstörda. Bilderna vi talar om är bland annat bilden på AIK-supportern med Downs Syndrom och bilden med GAIS- och Blåvittjejer sida vid sida, där den blåvita är mer eller mindre avklädd. Det vi har ställt oss frågande till är huruvida detta har någon relevans alls för bloggen och framförallt vad det har för koppling till Blåvitt. Men som ni kanske har förstått talade vi för döva öron.

Vi alla blev en del av Bara Ben för att vi älskar Blåvitt, och för att vi har ett engagemang. Men vi är också människor med principer och åsikter. Och vi tänker inte vara del i en organisation där vi och våra åsikter inte ens kan respekteras i en allmän diskussion.
Därför har samtliga undertecknade valt att sluta som skribenter. Istället ser vi fram emot en säsong med framgÂngar för Blåvitt, på plan och vid sidan av. Och när säsongen är slut kanske vi alla står och sjunger ”SM-Guld, SM-Guld…”.

Med vänliga hälsningar
Jolly
Becka
Kjellén
Larz