Så nära kan ingen gå...

Apropå bilden ovan; en kompis hade tydligen lyckats fånga mig på bild utan min vetskap när det vankades galej för ett par månader sedan. En rolig bild där jag ser lagom dryg ut...Intressant att mina ögon alltid lyckas bli röda på bild. Måste bero på min glödande passion för både det ena och det andra.

Så, nu över till viktigare saker... ALLSVENSKAN! Det är skrämmande jämt i år. Vet inte om det beror på att lagen blivit bättre överlag, eller det faktum att Allsvenskan är en av Europas sämsta ligor (tyvärr) där alla talanger sticker utomlands och inget lag sticker ut. Man får perspektiv på det hela när man tänker på att IFK Göteborg hade varit i ensam serieledning vid vinst, men nu i stället hamnade på en deprimernade sjätteplacering. Det är skrämmande jämnt och mycket står på spel i varje match. Kommer vi få se en säsongsavslutning där topplagen placerar sig lika och allsvenskan avgörs på målskillnad? Låt oss inte hoppas det. Jag tror verkligen på Stefan Rehns spelidé som så smått har börjat visa sig i killarnas passningsspel och lite mer offensiva kvalitéter.
Matchen igår; Jag, pojkvännen och brorsan bevittnade spektaklet på O'Learys, ackompanjerade av fet amerikansk mat och Heineken. Vi bjöds först på en spännande första halvlek, spelet fanns där och vår egen Allsvenska skyttekung Marcus Berg fick till ett snyggt skott i kassen. Som den olycksfågel jag är kände jag glädjen blandas med oro och utbrast "Oh nej, inte ett tidigt ledningsmål, det brukar betyda att Blåvitt ger bort resten av matchen till motståndarna". Jag hoppades givetvis att jag skulle ha fel och först såg det ut som om grabbarna skulle hänga kvar. de kämpade fint i offensiven och Bengan var i högform. I andra halvlek blev det dock inte många rätt och det enda som lyste upp var när Ölme kom in så vi fick roa oss med vadslagning om hur många minuter det skulle ta innan domaren visade honom kortet. Något kort blev det inte, men däremot en svidande förlust där matchens sista tjugo var ren ångest då vi bad om ett par värdiga avslut (nej jag snackar inte begravningar). Det finns inget värre än att se sitt kära lag tappa sitt överläge på det sättet. Jag har dessutom fått ett nytt namn att frukta; Andrej Komac. Har inte riktigt upptäckt honom innan men killen är ju livsfarlig! Han är snabb, teknisk och springer på allt.


Till sist ett litet inpass om EM-kvalet; det är roligt att vara svensk fotbollssupporter just nu. Elmander har äntligen fått den speltid han förtjänar, har länge tyckt att han är underskattad, och debaclet mot Island var ju en fröjd att skåda. Särskilt Allbäcks humormål som tål att ses om och om igen. Jag hatar dock att erkänna att Grin-Olle Svensson är i högform just nu. Inte ens när han gör mål för Sverige kan jag glädjas riktigt eftersom jag stör mig så kollossalt på honom. Hans irriterande segergest efter målet, ni vet den när han viftade med pekfingret och såg ut som en busig skolpojke gav mig gåshud. Och det menar jag inte på ett positivt sätt. Dessutom slås man av den oroande tanken att han skulle kunna ta Elfsborg till Lennart Johanssons pokal igen. Usch.