It took the death of hope to let you go...

Finns det egentligen något sådant som en ny start, ett blankt blad? Blir inte varje sida färgad av trycksvärta från din tumme när du vänder blad? Själv kan jag emellanåt få panik över att den där nystarten aldrig kommer. Jag kan bli fixerad vid att kapa allt gammalt, och inte ta med mig något in i framtiden. Men hur vackert är det? Ska vi gå in i ålderdomen, rynkfria och utan erfarenheter? Vi har olika stort bagage, men alla har ett. Annars blir vi tråkiga och transparenta.
Ett nytt blad, fast med vattenstämpel.

Och ni vet väl sen innan att jag gillar att hoppa mellan ämnen,eller i alla fall associera vidare så....
När en ny spelare kommer till Blåvitt (eller vilket annat lag som helst förstås, men vad bryr vi oss om det?) så har han med sig känslan av en frisk fläkt som blåser in. Vi börjar genast spekulera; på vilken position kommer han komma mest till sin rätt, kommer han peta någon ur dagens startelva o.s.v. Och jag ser framför mig hur han sitter på sitt hotellrum, eller i sin nya bostad, och drömmer. Ser sig själv få ryggdunk av tränaren, hör publikens jubel, ser framför sig hur han lyfter Lennart Johanssons pokal, i vetskapen om att det var just hans insats som gav den där lilla extra skjutsen.
Och så blir det ju inte alltid; det finns ingen plats ledig på den position som passar en bäst, man klickar inte med övriga spelare, eller så blir det bara en allmän dipp i självförtroendet.
Och då gråts det i media. Det är nästan så det känns som om de vill att man ska tycka så synd om dem så att man ger dem en ny chans. Jag tänker inte nämna några namn här, men ni vet ju själva. Och jag är en blödig jävel, och får lite ont i hjärtat, och tänker "Klart grabben ska få spela". Men det är då man får komma ihåg att det framförallt är föreningen, flaggan och färgerna man älskar. Och den som kan bära dem bäst bör få göra det. Så att vi kan få känna den där stoltheten i bröstet.

Den här videon klistrade ett leende på mina läppar; Dave Grohl har en Bad Hairday och gör någonting åt det. Lite som "Falling Down" fast roligare.



Yours truly.

Hey stranger, I want you to catch me like a cold.

Förändringens vindar blåser hårt känner jag. Den här hösten har jag t.ex. bytt snussort två gånger, bara en sån sak! Trodde aldrig jag skulle släppa G****** R***! (här på "Bollen Är Rund" gör vi ingen smygreklam). Att byta snussort är svårare än att byta kärleksobjekt i min värld...Men nu har det hänt!

Hade en massa roliga fotbollsrelaterade saker att blogga om, men är inne på nionde dagen nu med något skitvirus på lungorna,(på bättringsvägen dock), så jag nöjer mig med att konstatera att medan de flesta av oss ser snällare och snällare ut med åren, blir Daniel Majstorovic alltmer killen man aldrig skulle våga ta hem och visa upp för föräldrarna, Sebastian Larsson växer och växer i sin roll i landslaget och att Drugges plats i frysboxen är väntad, men Adams och Bjarnas desto mer svårbegripliga.

Mitt musikintresse har bytt karaktär genom åren. I tonåren var konvolutet halva grejen, jag lusläste texterna, tragglade dem tills jag kunde dem utantill, köpte rare utgåvor på gul vinyl och bildskivor. Sen följde några år då det räckte med att musiken kändes i kroppen, få mig att dansa så blir jag glad liksom.
Men nu drunknar jag i texterna igen! En liten fras, en symbolik som träffar hjärtat, det är ändå the shit. Soundgarden var alltid mästarna av skruvade texter, och med deras musikalitet och Cornells röst som ju är av guld, då kan det inte bli fel. Därför bjuder jag er på den textade versionen av den här:



So long sweeties!

Word up!

Ibland behövs att någon annan sätter ord på det man känner, därför är Anjo min röst, och tröst, i natten just nu. Om du bara ska följa en enda blogg här i världen så är det inte min utan hans.

Garbage var ett band som fick mig att spinna igång totalt för kanske femton år sen,Shirley Manson väste sig in i själen på mig och många andra. I en värld av folk som wailar sönder alla låtar älskar jag hur hon håller tillbaka sin röst.
De brukar ramla bakåt i mitt medvetande för att sen ploppa upp när jag minst anar det.
Lite som en gammal hang-up som man aldrig riktigt släppt taget om! När det gäller attraktion och känslor ska man släppa taget om sina hang-ups, så blir det bäst för alla, men när det gäller musik ska man låta dem hemsöka en igen och igen och säga "Välkommen" varje gång. Låten nedan är den som gjort störst intryck på mig.



Önskar att jag hade några kul blåvita rykten eller analyser att bjuda på, men jag får säga pass på den just nu. Ni kanske har något åt mig?

I don't know about tomorrow, but I sure know yesterday!

Känner lite försiktigt på det här igen, är det något jag kan tänka mig att ta upp igen? Har bloggarna kanske spelat ut sin roll i etern? Och har jag fortfarande något att tillföra? Har jag något av värde att säga er, kan jag lysa upp er dag på något sätt?

Har gått tre år och fem månader sedan jag skrev här sist, fortsatte ett tag med min blåvita bröder på Grogg men den bloggen ligger också i dvala nu. Det har vänts många blad i mitt liv under dessa år. Bitter endings och new beginnings och allt det där.
Vi får se om det blir någon fortsättning på det här, blir i så fall min vanliga blandning av fotboll, film, musik och vardagsbetraktelser...det hänger väl också på om jag lyckas locka tillbaka några av mina gamla läsare.

Tills dess lämnar jag er med en länk som kommer få alla trogna Berg-fans att vilja tvätta ögonen med tvål, var tog denna gudabenådade fotbollsspelares självdistans vägen? Aldrig kul när hjältar faller Berg poserar och visar sitt modeintresse Klart man älskar grabben ändå, men i alla fall...

En kille med desto större självdistans, vårt blåvita framtidshopp Philip Haglund gör mig desto gladare. Han kan skriva den gossen, och spela fotboll.

På återseende? Yours truly.

Au revoir!

Ville bara med dessa små rader bekräfta att Bollen är rund officiellt härmed är nedlagd. Kanske återuppstår den en dag, men troligen inte. Jag återfinns då och då på Grogg och finns på mångas begäran nu även på Facebook, dock under alias men de jag vill ha kontakt med kontaktar jag:-)
Bilderna ovan är från festivalen "Where the action is" där jag hade en av mitt livs bättre dagar och röjde till bland andra Hellacopters, Queens of the Stone Age och Foo Fighters.(bilderna är klickbara om ni vill se dem i större format) Sedan dess har jag Foo Fighters- hiten Pretender på hjärnan. Lyssna och njut och ha det bra därute i bloggvärlden allihop, vi ses någon annanstans....

Ken Lee

Något av det roligaste som kan beskådas på nätet just nu är ett bidrag från den bulgariska uttagningen till "Idol". Den självsäkerhet varmed denna sångerska hanterar det "engelska" språket är imponerande. Se och njut!
Den senaste tiden har jag varit sjukt sur på Firefox! Den uppgraderas ju kontinuerligt och i vanliga fall brukar jag, som är Internet Explorer-hatare, vara sjukt nöjd med denna webbläsare. MEN för någon vecka sedan när jag slog på datorn uppgraderade den sig och raderade alla bokmärken. Och nu snackar vi om hundratals. Roliga youtubelänkar, hemsidor, bloggar, artiklar, resesiter etc, ALLT var väck. När detta händer i Firefox finns det en backupplan så man kan gå in i programfilerna och återställa sina bokmärken. Denna programfil fattades givetvis i min setup. Bara att börja samla på nytt, så nu uppmanar jag alla mina läsare att lämna tips bland kommentarerna här på bra bloggar, spexiga klipp m.m.
För övrigt har jag allvarliga funderingar på att lägga ner "Bollen är rund". Jag uppdaterar såpass ojämnt att det är svårt att behålla en trogen läsekrets. Och poängen med att blogga är ju att det man skriver ska ha mottagare. Dessutom har man ett ansvar att bibehålla kvalitén och det lyckas jag inte med längre. Vi får se hur jag gör men OM detta blir mitt sista inlägg vill jag härmed passa på att tacka de tusentals som har följt mig sedan jag startade den här bloggen (september 2006). Puss på er, ni har varit underbara!
Nu blir det fest så det ryker, min man fyller år, och ännu viktigare; jag har namnsdag...Passar också på att gratulera alla norrmän som firar sin nationaldag idag. So long darlings!

Head off

Hellacopters senaste album (Head Off) är givetvis ett mästerverk. Jag hade inte väntat mig något annat. Jag grinar och flinar om vartannat när jag lyssnar. Ni som tycker att de blåser alla genom att avsluta karriären med en coverplatta har inte fattat någonting! Inga andra kan som Hellacopters ta covers och göra dem till sina egna. De väver in all den magi och smärta som de är sådana experter på i dessa "lånade" låtar och tar dem till nya höjder. På sin hemsida ger de förklaringen till varför det blev en coverskiva; de kände helt enkelt att det fanns alldeles för många bra, oupptäckta (för de stora massorna), band som behövde få komma ut. På sidan länkar de till vart och ett av banden så att man kan bekanta sig med dem. Jag fastnade särskilt för The Royal Cream och deras underbara låt "Darling, darling". Lyssna och njut av vemodet, men glöm för all del inte att också lyssna in er på ovan nämnda "Head Off". Det är den värd. Ses vi på "Where the action is" i sommar?