En saga allt för god för att vara sann- jag är kär!

Jag bestämde mig tidigt i livet, vid ca tretton års ålder, för att bli trummis. De som känner mig vet att jag alltid går in för allt jag brinner för till hundra procent.
Sagt och gjort, 1989 och 1990 ägnade mina kompisar helger, kvällar och lov åt att slappa, ha kul och umgås med vänner. Själv jobbade jag varje ledig stund, bla som affärsbiträde, barnflicka och reklamutdelare. Målet var klart- att skrapa ihop pengar till ett alldeles eget trumset! Yr av lycka och stolthet, fick jag till slut äran att åka och hämta ett alldeles eget trumset, det var vitt och av märket "Thunder".
Av skäl jag inte vill gå in på här så flyttade jag hemifrån extremt tidigt, men trummorna fick jag lämna kvar i familjens friggebod. Jag hade dock en nyckel till boden och åkte regelbundet hem för att öva. Jag tog trumlektioner och gladdes åt mina ständiga framsteg.
Men min lillebror, som länge sneglat avundsjukt på mina trummor, lyckades hela tiden hitta nyckelns gömställe och ägnade varje ledig stund åt att banka trummorna sönder och samman. Och han blev riktigt duktig på att spela, men trumsetet blev till slut oanvändbart. Jag köpte en liten övningsplatta för ett par hundra och satt och tränade på den, och även om det inte var riktigt samma sak blev jag allt bättre. Jag började drömma om att kanske kunna försörja mig som trumlärare och ha ett litet hobbyband vid sidan av.
Strax innan jag fyllde 19 blev jag påkörd av en bil och bröt fotleden. Jag har aldrig riktigt blivit bra utan kommer alltid vara lite stel i fotleden. Perfektionist som jag är störde jag mig något fruktansvärt på att inte kunna spela lika bra längre. Detta, i kombination med bristen på trumset och inte minst det faktum att jag fick två små barn som tog mycket tid, gjorde att jag slutade spela.
Detta är något som jag alltid burit som en liten sorg i hjärtat. Det finns säkert flera av er som läser här som kan känna igen denna känsla av nostalgi och grämelse över något man inte fortsatt med.
Men givetvis ska denna lilla berättelse få ett lyckligt slut!
Jag fyllde 31 år förra veckan och igår skulle min familj komma hit för att fira mig. Jag var sjuk och inte jätteupplagd för kalas. Men jag tänkte att eftersom vi bara skulle ta det lugnt och fika lite så skulle det säkert gå bra.
Vid sjutiden hade alla dykt upp och jag hälsade dem välkomna ut i köket för att hämta fika. Plötsligt springer de upp bakom mig och innan jag hinner blinka dras en luva över mitt huvud och jag lyfts skrikande iväg. En jacka läggs över min axlar och plötsligt befinner jag mig utomhus.
Någon av dem säger "i väntan på att vi ska komma iväg så kan vi ju sätta henne på pallen inne i boden"
Väl på denna pall får jag luvan avsliten, och jag kan lova att det jag ser framför mig får mig att gråta, skratta och skrika på samma gång! Jag har verkligen aldrig blivit så jävla glad över något jag fått.
Där står ett fantastiskt litet trumset i den underbara färgen chockrosa och det är mitt bara mitt och jag kan inte tro att det är sant.
Det är min underbara bror, samma bror som en gång i tiden spelade sönder mitt första trumset, som har ordnat detta. Han har letat runt på nätet, invigt resten av familjen och fått dem att lägga ihop till detta. Sen har han åkt till Uddevalla, fraktat hem trumsetet och lyckats smyga in det i min bod. Tack älskade bror, och tack alla ni andra som bidrog till att min gamla dröm skulle väckas till liv när jag trodde att det var försent! Här nedan ser ni ett nytaget foto på min nya älskling, för självklart kan man bli kär i ett trumset.