Åh Änglarna! shalalalalala...

Vid årets början fanns det för mig som blåvit supporter ingen tvekan om vad som hägrade- Allsvenskt Guld! Men IFK Göteborg fick inte någon vidare Allsvensk start 2006 och ett kort tag låg ärkerivalerna GAIS i topp.

Men det tog sig under året och vi klättrade mot tabelltoppen, bl.a. för att en utlånad spelare; George Mourad, kom tillbaka i strålande form. Tyvärr blev Mourad långtidsskadad efter några matcher. Detta, tillsammans med turbulens i truppen och tränarproblem gjorde att läget plötsligt blev ett annat...
Så inför gårdagens match mot Djurgården handlade det inte längre om Guldfight, utan om ett Royal League-kontrakt och eventuellt möjligheten till Intertototo cup-spel. Hade någon sagt till mig för några månader sedan att mina drömmar skulle sikta så lågt hade jag blivit förbannad. Men igår levde gulddrömmen inte längre.

Matchen började mycket bra. Ett tidigt mål av Stefan Selakovic gjorde att vi snabbt tog ledningen. Men sedan fick Djurgården övertaget. Skamset fick vi bevittna hur Djurgården lätt tog sig igenom den urusla försvarslinjen och när de spelat fram till ett 2-1-övertag började jag ställa in mig på att det var över. Ingen Guldstrid! Inget Royal League! Inget Intertoto! Försvaret läckte som ett såll...

"Hur blev det så här?" frågade jag mig själv. En gång i tiden var försvaret IFK;s absolut starkaste vapen. Svaret är att laget på den tiden var så otroligt väl positionerat. Alla visste sin plats, ALLTID. Därför var fasta situationer lika med utdelning för Blåvitt. Att se de blåvita spelarna ställa upp sig för frispark eller hörna var varje motståndarlags mardröm. Å andra sidan anklagades vi ofta, med rätta, för att spela tråkfotboll. Andra lag bjöd på mer liv och spelglädje. Alla IFK;s matcher vanns defensivt, oftast med resultatet 1-0. Det blev också ett stort antal 0-0-matcher. Som åskådare bjöds man därför inte på mycket underhållning.

Dagens kaosartade spel, med slumpartade löpningar och felriktade långbollar har fört oss långt bort från det framgångsreceptet, men bjuder på mer spänning! Jämför man med förra årets tabell har vi i år efter 22 matcher redan gjort lika många mål som vi gjorde sammanlagt under hela förra årets Allsvenska och lika många som de andra topplagen. Vi har släppt in fler, men personligen tycker jag en 3-2-vinst är betydligt roligare än 1-0! Det blir lite mer thriller än småmysig familjefilm av det hela.

Lyckas vi få lite mer ordning på positionerna och vässar anfallsvapnet ytterligare, gärna med Mourad på topp, ser inte jag någonting som kan stoppa Blåvitt från att ta Guldet 2007. Gårdagens sista tjugo minuter bjöd på ett makalöst krigande från laget i mitt hjärta! Vi vände och vann ytterst välförtjänt med 3-2 och fick en tredjeplacering i tabellen.

Fotnot* den här texten är en lite förenklad och förkortad variant av en text som jag publicerade på den blåvita supporterbloggen Bara ben på Glenn Hysén imorse. Gå in där om ni vill läsa min originaltext. Kommentarer är dock alltid välkomna!