Kärleken är blå och vit

Det kan knappast ha undgått någon som läser här, att mitt hjärta klappar extra hårt för IFK Göteborg. Och alla de som tror att det bara är en metafor, vill jag upplysa om att så är inte fallet! Det ÄR kärlek, äkta sådan. Man älskar i med- och motgång, gläds med spelarna när det går bra, sörjer med dem vid förlust.
I ur och skur står man där, sjunger, hoppar, skriker och fäller emellanåt en och annan lyckotår.

Jag har bevittnat att antal matcher i Royal League, en cup som spelas utomhus- under vintern. Med filtar, varmt té och köldstela fingrar, men alltid med ett varmt hjärta.
Under varma sommardagar, då ni andra sitter ute vid en strand och grillar, står jag på Ullevi med solen stekande i ansiktet och svetten rinnande.
Det finns morgnar då jag släpat mig upp till jobbet, yr av trötthet efter att kvällen innan ha befunnit mig på en arena någon helt annan stans i Sverige för att heja fram mitt lag.

Jag har vänt plånboken ut och in för att se cupmatcher, träningsmatcher, vänskapsmatcher och ligamatcher. Mina barn har hängt med sedan de var små paltar och de har funnit sig i att med änglars tålamod släpas runt på arenorna. Kanske borde de blivit dödströtta på detta, men de har istället precis som jag fått hjärtan som brinner för fotboll. Min dotter spelar på fritids, med kompisarna och numera även i ett lag. Och när jag får lite dåligt samvete för att jag kanske kan ha hjärntvättat dem, tröstar jag mig med att tänka att jag har gett dem något av det finaste man kan få; upplevelsen av att med glödande blick och hjärta stå vid arenan och bevittna ett drama av högsta klass.

I en värld där det mesta känns kallt och ytligt, där livet allt mer kretsar runt utseende, karriär, egoism och människoförakt, behöver vi faktiskt något att brinna för! Annars blir vi också kalla och avtrubbade...Favoritsången i IFK;s klack just nu går så här:

Våra hjärtan,
klappar för Blåvitt
Änglarna, Änglarna vi är Änglarna

Våra hjärtan
klappar för Blåvitt
Och de slutar aldrig slå

Den sången får hela arenan att koka och alla dansar och hoppar. Ikväll hade jag sett framemot att få höra- och sjunga, denna sång med mina blåvita gelikar. En riktig prestigematch skulle spelas, mellan IFK och GAIS. Troligen höstens mest upphypade derby. Men mina pengar räckte inte till tre biljetter till mig och barnen och någon barnvakt fick jag inte tag på. Så jag fick vackert följa matchen via webben, Aftonbladets "minut för minut". Tro mig, det är inte riktigt samma känsla....Tyvärr slutade matchen oavgjort, trots att Blåvitt hade störst bollinnehav och flest avslut på mål.
Det verkar som vi nu är borta från Guldstriden, men vi har fortfarande chansen att ta andra- tredje- eller fjärdeplatsen (ligger trea just nu) vilket innebär möjligheter till Uefa- och Intertotocup-spel.

Jag hoppas att denna text har kunnat ge en och annan sporthatare en större förståelse för vad som rör sig i en supporters huvud, och kanske rent av bli sugen på att gå på en match och uppleva detta live. Tycker ni bara att allt detta är vansinne och tänker "j***a fanatiker" så är det helt okej för mig, jag skulle inte för alla pengar i världen byta bort känslan av kärlek till fotbollen- den berikar mitt liv!