Välkommen till vår värld

I förrgår blev jag plötsligt pangsjuk på jobbet och rasade nästan ihop. En någorlunda empatisk chef hade givetvis sagt "Gå nu hem och vila upp dig så att du kan komma tillbaka med nya friska krafter om ett par dagar"

Då min arbetsgivare inte faller under kategorin "någorlunda empatisk" blev hennes kommentar "Välkommen till vår värld, här stannar vi inte hemma bara för att vi är sjuka" Hon gjorde också klart att hon förväntade sig att även se mig där dagen efter.
Inom mig svor jag tyst "j***a fascistkärring" men naturligtvis uppbådade jag min mildaste röst och svarade "Självklart, jag är inte den som stannar hemma för ingenting"
Igår morse släpade jag mig följdaktligen upp ur sängen, yr och kallsvettig. Efter att i en timmes tid utan framgång ha försökt stå på benen utan att ramla, tog jag mod till mig och ringde och meddelade att "Chansen att jag ska lyckas gå tio minuters väg genom skogen till hållplatsen, och sedan åka buss och spårvagn i fyrtio minuter, utan att rasa ihop på vägen, är minimal" Sedan kröp jag tillbaka till sängen, nöjd med att faktiskt ha vågat stå upp för mig själv. 1-0 becka versus the fascists! Nu får vi se om jag blir utfrusen på jobbet på måndag...